Karatebloggen

Dvala

2010-03-17T11:32:00.000+01:00

Denna karateblogg går härmed i dvala. Vi får se om den vaknar igen någon gång, eller om den helt enkelt ebbar ut i ingenting och försvinner.

Blogg, schmogg

2010-02-17T09:27:00.000+01:00

Hurra, vilken karateblogg detta är just nu! I skrivande stund är det en vecka sedan mitt senaste karatepass och detta ser ut att bli en träningsfri vecka.

Anledningar? Flera. Bland annat en axel/skuldra som strular. Nej, inte en karateskada, utan snarare ett problem jag dras med kanske 1-2 gånger per år. Får helt enkelt överjävligt ont i skuldran och där omkring, känner mig som en gammal pensionär med smärta varje gång jag reser mig upp, lyfter något, osv. Inte kul.

Brukar gå över efter ett naprapatbesök, men denna gång har jag faktiskt inte besökt någon naprapat ännu, så vi får väl se.

Förra veckans karatepass (två stycken) var kul. Jag körde bland annat Gekisai sho-katan och det måste ha sett ganska roligt ut.

Bra fys

2010-01-26T15:43:00.000+01:00

Det är konstigt hur det fungerar.

Gårdagens fightingpass blev ingen fighting utan bara fys. Jag parades ihop med Karin, som ju är en envis jävel (med snabba sparkar) och vi körde loss som tusan på sköld-mittsarna. Shihan pressade gruppen ganska hårt, med övning efter övning där mjölksyran kom krypande som på beställning. Mot slutet var armarna så möra att inte ens Karins uppmaning om att jag skulle hålla up guarden registrerades.

Kroppen mådde illa. Hjärnan mådde illa.

Men efteråt, så fort passet är slut, känner man hur nöjd man är. Hur skönt det är, och hur kul det är att faktiskt hålla igång. Man vet att just detta passet kommer att ha gjort nytta, känner hur man hackar sig upp ett litet snäpp på konditionsskalan. Känner sig nöjd.

Det handlar bara om att få in kontinuerlig träning. Svårt nog.

Upp och ner, ner och... upp?

2010-01-19T10:53:00.001+01:00

Igår körde vi tremanna-fighting. Det vill säga att man går ihop i grupper om tre, där man turas om att köra mot varandra och man skiftas om att köra det "långa passet" i mitten. Det är bra för konditionen, och det är även ganska kul eftersom man, vid de stunder man får stå vid sidan av, kan kolla hur de andra fightas.

Jag parades ihop med Robban och Peter, så mycket bättre kan det inte bli. Ett försök att sammanfatta fightingdelen skulle låta så här:

Rond 1: Jag är pigg. Första ronden. Robban är ju tuff, men det är lugnt. Jämn fighting. Jag får fan inte släppa in honom, men han har luriga sparkar, alltså...
Rond 2: Hm, ja just det. Konditionen, hur var det med den. Jaja, bara att kämpa på. Peter är ju kul att köra mot. Bara han inte sveper mig...
Vila
Rond 3: Jodå, det är skönt att vila. Aj som fan. Varför sparkar han så envist på mitt ben? Hmm. Jag kämpar på, känner mig ändå stark.
Rond 4: Shit, jag känner mig jävligt otränad. Jaja, jag kör väl lite knän då. Knäa hit, knäa dit, det blir bra. Fan vad trött jag är. Kan jag inte få vila snart?
Vila
Rond 5: Kondition? Hallå? Var är du? Aj. Aj. Sluta nu slå mig.
Rond 6: Timing? Hallå, var är du? Jaja, jag sätter väl ett knä. Aj. Varför är jag så öppen? Det där kommer kännas imorgon.

Ungefär på det viset var det alltså igår.

Dålig upptakt

2010-01-17T07:41:00.001+01:00

Jag har inte direkt fått den start på året som jag vill, träningsmässigt. Men det har sina orsaker, livet kan inte alltid anpassas efter träning och ibland händer saker i livet som gör att man måste fokusera på annat. I nästa vecka vet jag att det exempelvis är kickoff på jobbet och att en annan kväll försvinner eftersom jag ska träffa en kompis som flyttar utomlands. Det kanske blir ett träningspass. Jag vet också att jag måste åka till Skåne de närmaste veckorna.

Det jag måste bli bättre på är att träna utanför dojon. Men det känner jag att jag inte kommer att bli förrän det inte är halt utomhus.

Träningsvärken är här

2010-01-13T10:12:00.000+01:00

Jag: Nej men hej, min gamle vän - är du här igen?
Träningsvärken: Jepp. I'm back, baby!
Jag: Hmm, okay. Tyder detta på att jag är dåligt tränad?
Träningsvärken: Äh, tolka det som du vill. Det kan även ha ett samband med att du kanske väger något kilo för mycket efter din New York-vistelse, din slöfock!
Jag: Jag ska bättra mig, lovar. Vad ska vi säga, en armhävning per donut?

Dolph i dojon

2010-01-11T21:01:00.000+01:00

Terminens första karatepass avverkades ikväll, och det var fys- samt teknikträning med shihan Payne som stod på menyn. Kombinationer av olika slag, och efter några veckors träningsstiltje kändes det mer än tillräckligt.

Min grundteknikträning var ganska bristfällig förra terminen, så förbättring är att vänta i år.

En kul överraskning var att självaste sensei Dolph Lundgren tränade med oss. Fast, i ärlighetens namn hinner man inte kolla in hur andra tränar när man själv har fullt upp...

Nytt år, nya förhoppningar

2010-01-04T14:08:00.000+01:00

Det är officiellt 2010 och vad det innebär för mig är oklart. I första hand innebär det att vi drar iväg på onsdag för en långhelg i New York. Bra där.

Efter New York börjar ju en ny termin. Jag vet att jag i olika diskussioner nämnt något om att förra terminen var en engångsföreteelse vad gäller bristen på träning. Så, jag har väl lite att leva upp till. Hm.

Funderar på att köra ett upplägg där grunden åtminstone är två karatepass i veckan och därefter komplettera med annat, exempelvis löpträning eller gym. Vi får väl se vad mixen blir.

God jul och...

2009-12-26T13:24:00.001+01:00

...gott nytt år (snart)!

Min jul har varit fin, den har mestadels ägnats åt att försöka inta så många kalorier som möjligt inom kortast möjliga tid. Detta kombinerat med viss alkoholhaltig dryck ger mycket god effekt.

Hoppas ni har det bra även ni. Med eller utan onyttigheter.

Julfika på Stockholms Kyokushin

2009-12-18T12:12:00.002+01:00

Igår var det dags för julfika på klubben, och även om en del av de människor man normalt ser i dojon saknades, så var vi en del som hängde kvar för att fika.

Eller, hängde kvar och hängde kvar. Alla andra hade tränat först och hängde kvar; själv dök jag liksom bara upp som gubben i lådan.

Extra kul var det att prata med Gunnar, som haft ett tufft år 2009. Det var skönt att se honom tillbaka på klubben.

Shihan pratade en del, och som alltid var det mycket tänkvärda ord från honom. Det är vid sådana här tillfällen man verkligen känner lite starkare för sin klubb. Det är en riktigt skön stämning i dojon, alltid. Ser fram emot nästa termin!

Julfika

2009-12-17T11:24:00.002+01:00

I brist på gradering finns det åtminstone en julfika på klubben att se fram emot. Det är ikväll, efter terminens sista träningpass (box and kick). Jag tror inte jag ska träna, men däremot fika. Låter som att det passar väl in i min hälsomentalitet just nu, va?

Fast, som jag sagt. Nästa termin blir det garanterat bättring. Börjar se fram emot det redan nu.

Ikväll graderas det för fullt...

2009-12-14T13:09:00.002+01:00

...i dojon, men jag är inte där. Blev visserligen grymt sugen på att åka dit och se hur alla sköter sig, men det får vara så.

Jag börjar så smått smida planer för nästa termin, vad gäller träningen. Ska nog gå utmärkt att hitta en bra kombination.

Blod och smärta

2009-12-11T08:56:00.002+01:00

Nä, jag har inte åkt på däng i dojon. Jag har varit och tagit bort födelsemärken. Jävlar i det, smärtan på kvällen var värre än värsta omgången stryk.

En termin går snabbt

2009-12-08T11:19:00.002+01:00

Det närmar sig terminsslut och gradering. Terminen har gått väldigt snabbt, det brukar vara så med höstterminerna. Men extra snabbt tror jag det gått eftersom jag varit ganska dålig i min träningsfokus, jag har inte tränat mer än en gång i veckan. Det är tydlig skillnad mot förut; och självklart ska jag inte gradera - det får jag inte ens (krävs ett visst antal pass, plus godkännande).

Vad man märker när man trappar ner på träningstakten är att karaten blir mindre viktig jämfört med andra saker i livet. Visst är det fortfarande så att jag tänker mycket på karate, och längtar till träningarna. Men där jag förut gick helt upp i funderingar kring tekniker, kator och annat är jag nu mycket mer avslappnad. Det är bra för mig just nu, så det är mest ett konstaterande.

Påminnelse!

2009-12-03T21:37:00.002+01:00

Det var längesen jag fick köra fighting mot Stefan. Och idag fick jag en påminnelse om att det kan vara ganska smärtsamt.

Mina minnesbilder:
1. Jag känner mig pigg, stark och alert. Jag ser att Stefans ögon lyser av förväntan.
2. Vi börjar ganska jämt. Jag känner att jag får in en bra lowkick. Det är bra flyt.
3. Stefan börjar pressa och gå in på kropp.
4. Jag känner i en hel minut att jag är bra med. Jag tar en del smällar, men ger några få.
5. Stefan börjar sätta hårda kroppsslag.
6. Min energi dalar. Ordentligt. Stefan är stark, har precisa tekniker. Nöter på.
7. Jag inser att min gard är nere vid fötterna. Min kropp gör ont. Men jag tänker att "om jag lutar mig framåt med all min tyngd blir det nog jobbigt för Stefan."
8. Det blir inte jobbigt för Stefan.

Ja, och sen var det då två andra sparringronder efter den, men det minns jag inte så mycket av, eftersom min energinivå var hög som en miniatyrtomte.

Kostråd?

2009-12-01T09:07:00.002+01:00

Jag tänkte slänga ut frågan: Har någon nåra bra kostråd inför träning? Vi snackar inte maratonträning med världens jobbigaste fys, men typ inför ett fightingpass.

Vad är bra mat, vad är bra för kroppens energi, hur lång tid borde gå från det att man ätit till träningspasset börjar? Vad är viktigast att tänka på.

Sedär, ge mig lite tips!

Dåligt med energi

2009-11-27T10:05:00.004+01:00

Det märks direkt när man ätit och druckit dåligt inför ett fightingpass. Även om det inte blir särskilt hårda matcher finns ingen riktig kraft i teknikerna och återhämtningen tar tid. Så var det igår, jag hade slarvat.

Själva passet var ändå ganska kul. Det var en del stillastående fightingteknik, med snurrsparkar och dylikt, därefter lite armhävningar och annat kul innan vi fick köra sparring.

Eftersom jag redan hade känt att det var lite sådär med energinivån i kroppen gick jag ut ganska varsamt de första matcherna, för jag visste att jag skulle totalkrascha om jag pressade för hårt. Det är väl en grej jag lärt mig med åren, möjligen, att känna kroppen bättre. Att det sedan är frustrerande att känna hur energin inte är där den borde vara, är en helt annan sak.

Körde även igår mot en del orangebälten. Det var bra, kul matcher. Sedan fick jag också gå en kortis mot Kristoffer, som jag lovade att blogga om. Såhär var det:

1. Avvaktande början, jag missar lite tekniker och lyckas till slut med en hygglig mae geri.
2. Kristoffer lägger band på sig själv. Men sätter ändå in ett par bestämda kontringsslag.
3. Jag kan som vanligt inte röra mig i sidled.
4. Kristoffer ler lite snett.
5. Jag ser att Kristoffer har vänster armbåge i revbenshöjd och inser att jag inte borde sparka där.
6. Jag sparkar där.

Små vs stora mittsar

2009-11-24T13:09:00.004+01:00

Jag kom att tänka på mittsträning och hur olika typer av mittsträning passar mig olika bra.

Det finns små mittsar som man håller i respektive hand och som passar bra för slagtekniker, det finns större mittsar som man kan hålla med två händer och som är mer lämpade för spark- och knätekniker och så finns det mittssköldar, som väl egentligen är bra för allt eftersom den som tar på sig skölden faktiskt kan ta emot tekniker överallt utom mot huvudet.

Detta är de tre typer som vi tränar med. Det är dessutom tre typer som kännetecknar mina styrkor och svagheter en del, när man tänker efter.

Jag gillar generellt sett att köra med stora mittsar. Dels för att jag gillar att nöta sparktekniker mer, men kanske också för att det brukar innebära lite enklare koordinationsövningar med stora mittsar än med små. Att köra slag- eller sparktekniker med små mittsar innebär ofta kombinationer höger-vänster-upp-ner-sidan, osv. Det är inget som passar mig, eftersom just koordination inte direkt är en av mina styrkor.

Det är också något befriande att köra med större mitts eller helkroppsmitts, eftersom man kan lägga mer kraft bakom teknikerna, och på så sätt få ur sig all energi som eventuellt finns i kroppen. Det blir mindre finess och mer kraft, och även det passar ju egentligen min stil - jag är inte så finessrik...

Jag undrar hur jag skulle sett ut på en boxningsklubb. Förmodligen ganska rolig.

Vad tycker du?

Vikten av en bra framåtspark

2009-11-20T11:34:00.003+01:00

Det var fighting igår, och som vanligt är det alltid kul att köra ett fightingpass, även om jag kände mig otroligt loj och svårstartad igår igen. Det tog ett bra tag innan jag taggade till och faktiskt kom ur lunken.

De övningar vi gjorde lämnade mycket att önska vad gäller mitt utförande, jag var helt enkelt lite stel.

Sen var det sparring, och kul som alltid. Vi var dock ganska många som tränade igår, därför blev vi uppdelade i två grupper, vilket faktiskt har sina fördelar; man får nämligen spana in folks tekniker mer än man annars hinner.

För egen del, tja, jag vet inte. Det var kul, men jag kan inte säga att jag är överväldigad av min egen insats. Jag körde mot flera orangebälten och det är kul, dels för att man kan se hur de utvecklas mellan gångerna man möter dem, men dels också för att man ser en del drag man känner igen från när man själv inte tränat mer än en-två terminer.

En av de saker man ser tydligast är att många är ganska öppna för mae geris (framåtsparkar). Minns att jag själv sällan tänkte på att vara beredd på sådana, och det var även så hos ett par av motståndarna igår. Det är INTE skönt att promenera in i en mae geri.

Och med mina långa ben tackar jag och tar emot...

Det går ett rykte...

2009-11-18T09:10:00.003+01:00

...om att en blogg är något man faktiskt ska uppdatera om inte varje dag så kanske ändå varannan dag. Annars är det ingen blogg.

Fast, det finns inte så mycket att skriva om när man inte tränar. Jag vill helst inte tråka ut folk med mitt liv i övrigt.

Det enda jag kan konstatera är att jag fortsätter fascineras av folks beteende. Särskilt i tunnelbanan och på bussen. Hela grejen, det här med att 100 meters-spurta bara för att inte tvingas ta bussen som går 5 minuter senare... det har jag och kommer jag aldrig att koppla.

Eller varför inte folk som när tunnelbanan är så härligt trång och välpackad ändå måste stå och vara otrevliga, sucka, pusta och stöna...som om det är mer hemskt för dem än för alla andra. Oh well, det är intressant. Och med tanke på att jag tycker just detta är intressant så kanske ni även får en inblick i hur spännande mitt liv är just nu?

Anklagelserna viner!

2009-11-12T21:46:00.004+01:00

Jag har inte ställt skorna på hyllan. Men när man är i dojon sällan (en gång i veckan?) är det kul att man märker en reaktion bland träningskamraterna när man väl kommer dit. Fast just kvällens reaktioner var ganska oväntade - anklagelserna ven!

Jag blev anklagad för följande:

1. Att jag är lat och borde döpa om min blogg till något som speglar min lathet.
2. Att jag aldrig är i dojon.
3. Att jag tjuvstartade en sparringrond genom att sätta en mae geri på Peter innan sempai hunnit sätta igång ronden (Givetvis inte sant!).
4. Att jag undviker Stefan när vi roterar runt mellan olika träningspartners (Det var inte jag! Det var någon annan som gick fel!)
5. Att jag de facto aldrig tränar. Och att jag undviker att möta Anders genom att ljuga för honom om mina träningsdagar, allt för att inte han ska sopa mattan med mig.
6. Att göra dåliga armhävningar (helt sant).

Dessutom hann jag sparka Peter på munnen (inte hårt, som tur är, klantigt!) och Kristoffer på de ädla delarna. Inte illa på bara ett pass. Men annars var det skönt, förutom att jag hade en jävligt lång startsträcka.

Hur snabbt glömmer man en kata?

2009-11-11T13:19:00.003+01:00

Jag har inte kört ett teknik- och katapass sedan september, det är den längsta tiden någonsin som jag gått utan teknikträning. De gånger jag tränat denna terminen blir det oftast fighting, eftersom det dels är roligast, men dels också ger mig en bra genomkörare rent fysiskt.

Nu säger jag inte att teknik och kata inte är ansträngande - för det är det om man lägger fokus i det (tro inget annat). Men nu är det som det är. Och då undrar jag: hur länge kommer det dröja innan alla kator och all teknik försvinner ur mitt koordinationsminne?

Kommer jag att dyka upp på ett katapass nästa termin och vara helt vilsen? Förmodligen. Men bara det kan ju bli humoristiskt i sig. Åtminstone för mina träningskompisar.

Mjölksyrans hämnd

2009-11-06T09:08:00.002+01:00

Efter två träningsfria veckor var det dags igen igår. Sempai Maria körde passet och det var en riktig genomkörare. En hel del sparringronder och därefter avslutande intervallträning. Och jag kände igen känslan, när man står där och aktivt tänker att man förmodligen kommer att svimma och absolut inte orka... likväl så orkar man. Och efteråt är känslan precis lika skön som den alltid är.

Körde intervallövningarna (med mitts-sköld) mot Patrik, och slogs av en fantastisk avundsjuka gentemot detta fysiska praktexemplar. Det där med mjölksyra är inte något som bekommer honom. Han bara slappnar av i tio sekunder, sen vräker han på för fullt igen. Medan man själv flåsar och frustar och känner att det krävs minst två minuter mellan intervallerna för att man ska kunna återhämta sig.

Grundkondition, någon?

Brist på träning - brist på disciplin

2009-11-02T13:00:00.003+01:00

Jag blir irriterad på min dåliga karaktär. Så fort jag går in i perioder då jag tränar dåligt släpas allt annat med i fallet. Det handlar naturligtvis främst om kosthållningen, men även att ta vara på andra möjligheter att träna.

Det är ungefär som om min hjärna ställer in sig på mottot att när jag inte tränar karate så är det fritt fram att käka onyttigt. Men, seriöst, gränsen för tungvikt går vid 80+, inte 100+. Sedan kan jag själv tycka att jag borde utnyttja möjligheterna att till exempel dra en snabb löprunda hemmavid, när jag inte kan komma iväg för ett träningspass. 30 minuter får man lättare in än 2 timmar, så är det.

Men icke!
Denna höst är i all sanning mörk.

Måndag hela veckan

2009-10-26T08:37:00.002+01:00

Ny måndag, ny vecka och efter en helg med sängliggandes med feber, halsont och huvudvärk inser jag förstås att det inte blir någon träning idag eller imorgon. Och eftersom det är kört resten av veckan blir det alltså ännu en träningsfri vecka. Hrm. Halsen är fortfarande ond, så lika bra är väl det.

I helgen var det lag-RM i Mjölby, har inte lyckats spana in resultaten ännu. Vet att min klubb hade ett lag med och frågan är hur det gick i den hårda konkurrensen.

"Ett fult påhopp"

2009-10-23T09:55:00.004+02:00

När jag kom ner i dojon igår möttes jag av Örjan. Eller, rättare sagt, av Örjans iskalla blick. Psykopatblick, skulle man kunna säga.

"Det där blogginlägget du skrev? Det var ett riktigt fult påhopp. Det var ovärdigt. Du kommer att märka vad jag tycker sen, inne på mattan."

Örjan är en man som alltid står för vad han säger, därför var det med lättnad jag inte fick fightas mot honom igår. Och, om det nu inte varit för Örjans leende skulle jag faktiskt varit ångerfylld på riktigt.

Passet var förresten riktigt skönt. Min konditon - som vanligt obefintlig. Fick gå tunga matcher, Magnus, Robban, Aldo, Stefan. Det tog på krafterna. Mot Robban envisades jag med att köra mycket knän, han tyckte nämligen jag var lite dålig på det sist vi körde. I gengäld fick jag visserligen en spark i huvudet, men det får man ta. Magnus och jag hade på förhand sagt att vi skulle ta det lugnt mot varann. Men, hm, hur blev det med det?

Men det är en skön känsla i kroppen idag. Det känns att jag fightades igår. Stefan sade efteråt: "Jag körde en lite annorlunda stil idag. Mer avstånd, och sen in med mer styrka och kraft i teknikerna när jag attackerar". Tack! Det märktes :)

Gästprotest på Egons fest

2009-10-22T09:28:00.001+02:00

Det har inte varit en bra träningsvecka för mig, andra saker (livet) har kommit före och det är väl helt OK. Jag tänker dock träna ikväll, ska bli grymt kul.

För övrigt har jag flera gånger denna vecka insett det jag redan vetat. Att det förmodligen inte finns något otrevligare ställe än Stockholms tunnelbana i rusningstrafik. Jävlar med negativ energi det flödar ur folk (inklusive mig själv).

Jag som är en riktig solstråle annars...

Bra motståndare

2009-10-16T10:11:00.004+02:00

Det har varit en riktigt bra sparringvecka, och det som varit allra bäst är att jag fått möta riktigt bra och roliga motståndare både måndag och torsdag.

Gårdagens pass bjöd på riktigt givande sparringronder. Efter ett ganska lugnt (tempomässigt) pass med fokus på avståndsbedömning var man sugen på att fightas. Och när man har flytet att få möta Lukas, Karin, Aldo, Peter, Marina, med flera, så känns det inspirerande. Alla har sin egen stil och alla ger och tar.

Allra mest inspirerande är det att gå mot Lukas, som är åter på klubben efter en utflykt norrut. Han är otroligt skicklig; och varje råd man kan få från honom känns tacksamt. Vi resonerade en del kring långsamhet kontra styrka i teknikerna - ett resonemang som ungefär handlade om att det man saknar i snabbhet får man kompensera med resoluta och starka tekniker. Något för mig att tänka på, förstås. Mitt problem när det gäller just starka tekniker är att jag har aningen svårt att bedöma exakt var gränsen går.

Körde som sagt även mot Karin, och det är alltid kul. Trots att hon alltid brukar sparka mig i huvudet en gång för att sätta mig på plats...

Mina långa ben

2009-10-14T08:23:00.002+02:00

Det är något med mina ben som gör dem väldigt attraktiva för sparkar under sparringen. Men varför är det så?

Följande alternativ är tillgängliga:

A. De är väldigt långa och lätta att träffa.
B. Jag har för bred ställning och är därmed lämnar främst främre benet väldigt öppet.
C. Med 90+ kilo är jag ganska långsam i förflyttningsmomentet...
D. Folk är sadistiska och älskar att se mig halta efter träningspassen.
E. Mina reflexer suger.
F. En kombination av samtligt ovanstående.

Back in action

2009-10-12T22:04:00.003+02:00

Och... är det inte självaste Mr.X som gömmer sig bakom min väl tilltagna kroppshydda?

Och om ni tycker bildkvalitén suger och är suddig så är det ungefär så jag såg världen efter passet... så någon rättvisa måste ju finnas.

I valet och kvalet

2009-10-12T09:14:00.002+02:00

Jag tror. Jag tror att jag är på bättringsvägen.
Och jag tror. Tror att jag ska träna fighting ikväll. Grymt kul. Skitlängesen jag körde ett måndagspass (det mest avancerade fightingpasset).

Om jag kör idag måste jag dock tänka på att lägga band på mig lite. Inte rusa iväg och hamna på låg energinivå direkt. Hålla igen lite i början, och sen när det känns OK, öka lite.

Problemet, om det är ett sådant, är att standarden på måndagspassen är så pass bra att man aldrig får en lugn stund. Men samtidigt är det också det som är så inspirerande, som gör att man saknar dessa pass. Utvecklingsmöjligheterna.

Fokusera på det roliga

2009-10-08T11:31:00.002+02:00

Jag har som sagt funderat rätt mycket på min träning på sistone. Och nu verkar jag åtminstone vara nära en lösning som jag tror kan råda bot på min bristande motivation.

För så här är det. När man tränar karate är en del av charmen att det ingår mycket grundteknik och kata; jag gillar det. Men det är också denna del av träningen som framkallar ett behov av att "hänga med" för att inte halka efter övriga i gruppen - och framför allt för att kunna gradera.

Men jag har insett, att varför pressa mig själv med sånt, när det mest får mig att känna mig hämmad? Varför inte bara fokusera på det som är roligt, det som känns mest givande. För närvarande skulle det i mitt fall vara fightingen, och därför är ju kontentan: Skippa teknik och kata - fokusera enbart på fighting.

Det kan vara receptet för att få upp motivationen, och det kan också vara ett sätt att få en mer avslappnad inställning till min träning just nu.

Just graderingstänket är skönt att komma iväg från. Jag har genomfört sex graderingar i rad och inte missat en enda. Det är Helt Okay om jag faktiskt tar det lugnt med den biten nu.

Hand i hand

2009-10-07T09:44:00.002+02:00

Hand i hand med svårigheterna att komma iväg och träna går motivationen. Jag känner hur min motivation minskar lite för varje dag som går nu, det blir förmodligen lätt så när man är borta ett tag. Jag är inne på tredje träningsfria veckan nu, och om jag inte minns fel är det det längsta ofrivilliga träningsuppehållet jag haft på tre och ett halvt år. Förutom den gången jag skadade ett revben, möjligen.

Jag skulle säkert kunna träna ikväll. Men motivationen. Jag vet faktiskt inte, jag funderar en del kring träningen just nu. Det finns annat i livet än träning, och varför ska man hålla på och pressa sig själv för att "inte halka efter", egentligen? När man är småbarnsförälder får man välja sina aktiviteter och tillfällen och det faktum att jag försöker träna två kvällar i veckan sätter ju effektivt stopp för alla andra möjliga intressen jag har.

Det är ett dilemma.

Fortsatt tveksamt

2009-10-05T09:28:00.003+02:00

Förkylningen finns kvar, men jag tror den har blivit lite lindrigare. Det är svårt, för man längtar ju tillbaka till träningslokalen, och det gör att man kanske blir lite stressad; känner att man vill "chansa" och träna ändå.

Men jag tror inte jag ska göra det. Träna med täppt näsa och lätt hosta? Mja, åtminstone inte på ett måndagspass. Annars känner jag stark längtan efter just ett måndagspass nu. Veckan ser alltså ut att bli tom på träning, eftersom jag har lite andra åtaganden om kvällarna dessutom. Förutom möjligtvis på onsdag...

Argh. Frustration.

Viss abstinens

2009-10-01T13:12:00.004+02:00

Jag lider av viss träningsabstinens. Kombinerat med frustration, förstås, för min förkylning är av det mer envisa slaget och vägrar bestämt att släppa.

Kanske är det för att jag hetsade mot Örjan, kanske är det för att jag ändå borde spendera mer tid hemma, vad vet jag. Men det känns lite sådär.

Hoppas återkomma nästa vecka, för det är ju ett bekant dilemma annars, att ju längre tid man är borta från träningen, desto lättare är det att släppa taget.

Fysisk status

2009-09-29T18:01:00.002+02:00

Om jag ska bortse från att hetsa mina träningskamrater, så kan jag konstatera att förkylningen fortfarande har greppet. Men att jag hoppas på tillfrisknande imorgon. Det vore skönt att kunna träna på torsdag åtminstone. Då kommer det att ha gått TVÅ hela veckor sedan förra passet. Tungt!

Jag satt och kollade youtube-videos idag, närmare bestämt på Sokugi-katorna. Alltså "spark-katorna" i Taikyoku-serien. De är ganska fysiskt ansträngande att göra, men jag borde börja träna lite på dem. Just in case...

Trash talk

2009-09-29T09:00:00.003+02:00

Han är blek. Han är rädd. Han heter Örjan.

Hoppas vi ses på torsdag...

Visste väl det

2009-09-27T12:03:00.001+02:00

När jag vaknade igår var det som jag trodde. Jag hade blivit krasslig. Visst fanns misstanken där redan i förrgår, men jag hoppades ändå att jag skulle förbli frisk och stark. Men icke.

Att vistas på Bokmässan under ett par dygn tenderar alltid att innebära sjukdom. Och konstigt vore det väl egentligen annars, med tusentals människor under samma tak.

Nå, jag hoppas ändå repa mig till nästa vecka någon gång, men otroligt surt att inte kunna vara med på fightinglägret.

Regionalt Kumiteläger

2009-09-21T09:27:00.003+02:00

Det blir en arbetsvecka helt utan träning, detta. Veckans stora händelse blir istället Bokmässan i Göteborg, dit jag ska och stå i monter på torsdag och fredag. Sedan hoppas jag att kunna medverka på det regionala kumitelägret i helgen. Shihan Fitkin håller i det, och det blir garanterat bra träning. Det enda jag oroar mig lite för är "mäss-utmattningen" som är ett välkänt fenomen efter bokmässan.

Det vore dock fantastiskt kul att få träna på lördag, och dessutom få möjligheten att träna med folk från andra klubbar än min egen.

Annars då? Jag är lite småirriterad eftersom min dator där hemma verkar vara på väg att gå sönder. Måste backupa lite material, men framför allt - måste lämna in och se om den går att räddas. Är skeptisk. Det verkar vara hårddisken.

Hjärnsläpp

2009-09-18T14:51:00.003+02:00

Ibland får man hjärnsläpp på träningen. Det kan vara de mest basic momenten, men man kan likväl bara komma av sig helt. Det hände flera gånger under gårdagens träning.

Vi körde övningar i par, där en person skulle blockera två slag, därefter kontra och sedan dra in en spark i huvudhöjd. Inget avancerat, men likväl: BLACKOUT. Allt bara försvann, och jag tittade på Magnus med frågande blick. Han förstod vad det betydde och påminde mig, så det var ingen fara.

Och shihan hade för övrigt fullt upp med övriga gruppen, jag var verkligen inte ensam om att få saker och ting om bakfoten igår; shihan var frustrerad över alla hjärnsläpp.

Fightingen var okay, men inte mer. Det var ganska avslappnat, och en lagom genomkörare helt enkelt. Det jag stör mig på är att jag glömmer bort att sparka mawashi geris i huvudhöjd. Men, kanske nästa gång?

Långsamhet

2009-09-16T08:35:00.003+02:00

Varje gång jag tränar ett tisdagspass inser jag hur långsam (plus lång, klumpig, seg) jag är. Sensei brukar alltid lägga in lite teknikkombinationer där jag känner mig ungefär långsammast i gruppen. Alltid en härlig känsla. Men vad fan, har man ben som är tre meter så tar det faktiskt lite längre tid att göra en spark i huvudhöjd och komma ner till jorden igen!

Enbart grundteknik och fysträning igår, men som alltid ett nyttigt och kul pass.

Hoppknä

2009-09-15T10:58:00.003+02:00

Det är jävligt sällan man kör hoppknän i sparringen. Jag menar, jag är kanske knänas största förespråkare, men det finns såklart gränser. Väger man 90+ är det inte så snällt att köra knän över huvud taget, och hoppknän vore ännu elakare. Lite som hårda hälsparkar mot låren, eller hur?!

Denna terminen börjar så smått "sätta sig" och det verkar som om tisdagar och torsdagar är de pass jag hinner med. Inte onsdagar, oftast. Onsdagspassen i den avancerade gruppen är grymt bra och viktiga pass och det stör mig lite att jag inte kommer kunna köra så många av dem.

Jag står inför en avvägning. Kanske ska jag bara köra måndagar och torsdagar så det blir enbart fighting - eller så kör jag vidare med en hygglig blandning. Vad göra?

Ser fram emot att nöta teknik ikväll och ser också redan fram emot torsdagen. Skulle kunna träna varje kväll om det gick. Men det finns ju också något fantastiskt där hemma, som väger upp alla träningspass man missar. Det är världens bästa tröst.

Influensatider?

2009-09-11T10:05:00.003+02:00

Det råder fortfarande visst manfall på träningen. Själv fick jag bara in ett pass denna vecka, nämligen igår. Det var en del som saknades där, och kanske är det den beryktade influensan som slagit till. Eller som skrämmer folk till att vara hemma.

Kan inte tänka mig att det är jag som skräms, nämligen.

Gårdagens pass fokuserade på avståndsbedömning och rörlighet. Det var intressant, och jag är förmodligen mer beroende än de flesta av just "mitt" avstånd. Är ju som bäst när jag inte har någon surrandes innanför min personliga sfär, utan istället kan använda mina långa ben till att, låt säga, sparka folk i armvecken.

Vi gick bara tre ronder fighting igår, hade gärna kört några till, men övningarna drog ut på tiden.

Rudolf med röda örat

2009-09-04T09:52:00.003+02:00

Under gårdagens sparring fick jag bland annat möta Robban. Mycket kan man säga om honom, men att han är långsam är inte en av de sakerna. Låt oss konstatera: när man möter Robban är det bra om man har en gard värd namnet.

Det hade inte jag igår. Visserligen var det mitt eget fel, men det var också ett resultat av medvetet arbete från hans sida. Min solar plexus var ovanligt attraktiv igår, och när jag till slut sänkte garden så smällde det på vänster öra. Nåväl, bara att ta det.

Konditionen kändes inte på topp igår, och det märktes i sparringen. Jag är inte missnöjd, men samtidigt fick jag inget riktigt flyt heller. Vi fokuserade ganska mycket på förflyttning och "lätta fötter" under övningarna innan sparringen och, tja, den som känner mig vet att jag inte är "lätt om fötterna". Det tog med andra ord lite kraft från mig.

Hur som helst. Ett kul pass, där det dock var lite man/kvinno-fall. Är det dödens influensa som slagit till...?

Tanken är god

2009-09-02T09:56:00.003+02:00

Jag hade faktiskt tänkt publicera mitt första foto på bloggen. Men eftersom teknikens under inte är på min sida blir det inget med det.

Det var för övrigt skitskönt att träna igår. Det var mycket orangebälten där, och det var ganska lagom tempo. Luftkvalitén i dojon är stundtals under all kritik, men det är ofta så när det körts ett box and kick-pass före karatepassen. Dåligt med syre, och mycket varmt. Oh well.

Kristoffer snackade något om en huvudspark från i måndags. Men det var nog mest en Urban legend...eller?

Super Tuesday

2009-09-01T10:10:00.001+02:00

Första tisdagspasset för terminen väntar ikväll! Ser fram emot att kihon-plågas av sensei A. Mina långa ben är inte riktigt optimala för att nöta grundställningar med trippel, fyrdubbel, femdubbel eller sexdubbel spark. Nej, verkligen inte.

Men det brukar vara riktigt bra att köra lite tisdagspass då och då, för man får verkligen jobba hårt med sina grundtekniker!

Gårdagens bravader

2009-08-28T06:39:00.008+02:00

Gårdagens fightingpass var kul. Parövningarna var i ganska makligt tempo men själva teknikerna var givande. Jag blev rätt yr när vi körde ushiro mawashi geri (snurrspark), men man märker ändå att man blivit betydligt mycket bättre på exempelvis just den sparken. Minns de första trevande försöken man hade, då man flyttats upp som orangebälte i fortsättningsgruppen.

Sparringen då?
Mjo. Det första jag gjorde var att släppa en jodanspark mot Peter. Smäck på tinningen, den skyller jag på att det varit sommarlov... eller att Peter helt enkelt är snabb med sparkarna. Men sen lunkade det på. Det var ingen glamourfighting från min sida, men det är det sällan. Bara andra fightingpasset för terminen för min del, ju.

Mental summering
Antal sparringomgångar/ronder: 7 (tror jag)
Antal slagkombinationer: 25. Varav kanske en handfull bra.
Antal spark/slagkombinationer: 10
Antal singelsparkar: 30, ett av mina problem i början av terminerna är att jag aldrig följer upp mina sparkar. Hittar ofta rätt sparkläge, men kör bara enstaka spark istället för att följa upp med slagserie, exempelvis. Dessutom kör jag mestadels lowkicks och mae geris (framåtspark).
Antal knän: 25. Kanske något förutsägbar, men det blir lätt så när fantasin tryter.
Antal hälsparkar-mot-lår: 3, varav den första gled längs byxbenet på motståndaren, den andra träffade med fotsulan men den tredje nog satt ganska bra.
Antal blockerade huvudsparkar: 3. Det var inte så många av de jag mötte som orkade nå upp. Och nej, jag satte inga jodansparkar själv. Jag är fredlig...

Master and coordinator

2009-08-27T09:18:00.003+02:00

Rent spontant, om någon skulle säga till mig att "Jag har tränat karate i flera år", så skulle jag gissa att den personen förbättrat både koordination och kondition.

Det är skumt det där.
Vi körde kata/kihon med shihan igår, ett bra pass där han bröt ut delar ur olika kator och visade tillämpningar. Nyttigt. Men om det är något jag är dålig på, så är det sådana moment. Små moment, tekniska bitar där man ska tajma rätt och få in förståelsen för olika rörelser.

Min koordination = Inte helt bra. Och inte bättre nu än för 3 år sedan.
Men ikväll = Häl-tajm.

Vilja kontra Möjlighet

2009-08-25T12:56:00.003+02:00

Jag har sällan känt mig så träningsmotiverad som jag gör nu. Problemet är bara att tiden i mitt liv inte tillåter att jag tränar speciellt mycket. Jag är nöjd med två karatepass i veckan, även om min kropp behöver fler. Men det får bli senare.

Pratade med Magnus igår. Han nämnde att måndagens kumitepass varit en riktig genomkörare för konditionen. Låter obehagligt. Men också jäkligt lockande. Så en del av mig tänker att "gud vad skönt att jag inte kunde igår", medan en annan del inser att just de där hemskt jobbiga fyspassen är så viktiga för helheten. Att man ska må bra.

Imorgon blir det i varje fall kata. På torsdag kumite. Jag hoppas att jag kan leverera en hälspark på någons lår.

Vecka ett

2009-08-21T10:37:00.003+02:00

Första veckan avklarad, och eftersom mitt mål denna terminen är att snitta två pass i veckan, så är jag nöjd. Det blev nämligen två pass.

Onsdagens kihon-pass var ett back to basics-pass med mycket parövningar. En bra uppfräschare av lite tekniker, helt enkelt. Och back to basics var det även som gällde i gårdagens kumitepass. Ganska enkla tekniker, kombinationer och sedan några korta ronders sparring på slutet. Känns lagom att börja med, men samtidigt ändå skönt att få komma igång lite smått med sparringen.

Kände mig förvånansvärt rörlig. Men det kan bero på att jag inte fick ta emot några hårda lowkicks som hämmade min rörelseförmåga.

Mr X är som vanligt het, även om han har konkurrens i "tränar mest"-kategorin av den gode A. Och jag delade för övrigt ut en varning till S att jag ska träna hälsparkar hela terminen. Han verkade bli mycket, mycket, mycket rädd...eller inte.

Okay, inte ikväll då

2009-08-17T14:20:00.001+02:00

Det blir inte träning ikväll. Jag väljer att prioritera ett par andra pass denna veckan. Onsdagens kihon, torsdagens kumite. Drar ut och joggar istället ikväll, det funkar ju det också. Bra för konditionen, åtminstone...

Premiär ikväll?

2009-08-17T10:34:00.001+02:00

Frågan är om det blir terminspremiär ikväll. Jag är sugen, har allt med mig. Men jag måste avvakta huruvida det funkar hemma också - det är ju så att man måste pussla och pyssla för att det ska funka att träna. Konstigt vore det annars, man kan inte bara köra på utan att ta hänsyn.

Hur som helst, så ser jag fram emot första passet. Ikväll, imorgon kväll eller på onsdag eller torsdag. Räknar med två pass denna veckan. Drömmer om tre, men det är tveksamt.

Box and kick

2009-08-13T10:49:00.003+02:00

Gårdagens pass var skönt, och låg på precis rätt nivå för att man ska känna sig fräsch inför nästa vecka och starten på karateterminen. Det känns bra att gå in i terminen med den känslan jag har.

Diskuterade lite slagteknik och blockeringsteknik med S igår. Just slag och blockeringsteknik är lite svårt; du blir lättläst om du inte är duktig på snabba och varierande slag. Och vad gäller blockeringar, så blir man lätt lite stel och långsam om man inte har flyt i blockeringarna.

Det där är lite av mitt problem, och jag fick ett par tips. Det "fel" jag gör - som jag också är medveten om - är att jag ofta försöker att blockera för mycket. Man tjänar mycket på att istället störa i ett tidigare moment, och hitta flytet i själva fightingen. Rätt avstånd, timing, osv.

Givetvis solklara saker, men ändå saker som man verkligen måste träna på. Jag är medveten om att sparkarna är min styrka. Och det gör mig också medveten om att slagen är min svaghet...

En vecka kvar

2009-08-11T09:08:00.002+02:00

Det är mindre än en vecka kvar till karateterminen börjar. Känsla? Skönt, men framför allt roligt. Jag trivs nere i dojon, det är en speciell känsla när man kommer ner i källaren och möts av alla dessa välbekanta intryck och människor. Ibland kan man vara väldigt less, men så fort det går perioder över längre tid än några veckor, så känner man tomheten komma krypande.

Det är skönt att hinna med några box/kick pass innan terminen börjat. Så att kroppen chockats igång lite, och så att man inte går in i väggen direkt. Det finns ingen jobbigare känsla än att komma in till ett kumitepass med noll kondition i kroppen.

Känslan är god inför denna termin. Jag har tagit bort den mentala pressen kring gradering från mitt sinne. Jag vet att jag kanske inte kommer hinna träna så mycket som jag vill, det går inte när man har en ganska nyfödd dotter hemma, men jag tänker försöka träna så mycket det ändå går. Utan någon speciell fokus; blir det kihon så blir det. Blir det kumite så blir det. Kanske kommer jag även köra lite box and kick någon gång.

Brev från kroppen

2009-08-07T17:10:00.002+02:00

"Kära ägare. Du kanske har känt av att jag är lite öm? Att jag värker lite? Det är ditt fel. Tycker du att jag motarbetar dig genom träningsvärk och trötthet? Det kallas hämnd för att du varit så lat i sommar.

Och du, fåntratt. Om du nu känner av min värk så ska du väl inte utmana ödet genom att ge dig ut och springa? Pucko."

Inre monolog

2009-08-04T08:43:00.001+02:00

I min hjärna igår kl 17.20:
"Ah, det ska bli rätt skönt att köra ett box-pass idag. Det kan ju inte vara en nackdel att man ändå joggat ett par gånger och kört lite armhävningar och situps. Det kommer säkert gå okay, men vara lite jobbigt."

I min hjärna igår kl 20.00:
"Helvete. Jag är så jävla otränad, det är ett skämt. Detta liknar ingenting. Är jag sämst tränad i världen? Åh vad jag hatar armhävningar. Och upphopp. Varför tränar jag? Jag hatar det. Men älskar det. Åh, titta, vilken ful bil."

En löpare

2009-07-22T20:19:00.000+02:00

Jag har börjat smygträna inför terminen. Två korta, men ack så intensiva (Hmm) joggingpass har det blivit denna vecka hittills.

Skönt?
Nej.

Idag kändes det, helt ärligt, som att lungorna skulle explodera. Jag tror inte det är meningen att man ska jogga när man väger 98,4 kilo. Obs! Uppskattad vikt.

Men, men. Ska man vara redo för en ny termin så ska man. Och jag börjar längta. Den där sedvanliga karateabstinensen börjar infinna sig ordentligt. Jag läser i shihans katabok, jag läser shihan Collins The Shodan. Allt för att preparera mig. Komma ihåg.

Nedräkning

2009-07-16T13:07:00.002+02:00

En och en halv dag kvar, sedan semester.

Var iväg och spelade flipper igår. Gick väl sedvanligt dåligt. Jag håller dock på att träna upp mitt sikte, så jag ser möjligen små, små förbättringar på gång.

Helgen blir tämligen fullspäckad av sociala aktiviteter. Bland annat ett ettårskalas för en kompis dotter. Hmm. Det blir mycket sånt nu när man blivit förälder, känns det som.

Fem veckor. Fan, vad skönt.

Det är rätt stillsamt

2009-07-14T11:03:00.003+02:00

Det är sista veckan innan semestern. Tempot på jobbet har gått ner. Tempot på hela mig har gått ner. Efter att ha haft en kompis + sambo på besök i helgen ser det ut att bli en lugn vecka. Jag funderar så smått på när jag ska börja aktivera mig igen. Jag är som sagt medveten om helvetet som väntar om man inte förbereder kroppen på den nya terminen. Nå, vi får se. Kanske nästa vecka...

Problemet, om man kan säga så, är att det inte är så många veckor kvar innan terminen börjar i Augusti. Hmm...

Vad ockuperar annars min hjärna just nu? Semestertankar. Och kanske viss irritation över medias vinkling av hela svininfluensa-grejen. Nästa digerdöd, eller? Dessutom förstår jag mig inte på fenomenet Twitter. Vad är poängen? Vad är det intressanta i att läsa små korta stycken ur en människas liv? Mjäeh...

Ett fysiskt praktexemplar

2009-07-06T10:55:00.001+02:00

Är inte jag.

Det jobbiga med att vara så passiv som jag är nu är att jag hela tiden vet att när träningen drar igång igen kommer jag inte bara vara tyngre än vanligt, utan givetvis också dras med världens sämsta kondition.
Måste se till att komma igång med någon form av träning åtminstone ett par veckor innan nästa termin börjar. Styrketräning och joggande.

Problemet för mig är, som alltid, motivation. När jag inte har kontinuerliga karatepass att pyssla med så finner jag så oerhört lite träningsmotivation. Trots att jag då vet nackdelarna med att inte hålla igång.

Åhhhh, tänk om man bara råkade älska att jogga. Tänk...

Höga nivåer

2009-07-02T09:15:00.003+02:00

När man traskar omkring på kyu-gradernas nivå kan man alltid imponeras av de på klubben som kommit mycket längre. Shihan Payne har, enligt kyokushin.se, erhållit 6 dan. Stort!

Själv går jag nu mest och längtar efter att få fortsätta läsa i Killer instinct av Joseph Finder. Corporate thriller på högsta nivå.

Värmen.

2009-07-01T11:46:00.002+02:00

Denna värme. Idag känns det som om man befinner sig i Florida, inte Stockholm. Men - tyvärr är så inte fallet.

Jag har inte semester riktigt ännu. Jobbar två veckor till. Det känns ganska tungt just nu, känner mig sliten. Men samtidigt tycker jag det ska bli sjukt skönt att ha "sen" semester. Fem veckor (3+2 med en veckas jobb i mitten) kommer att vara otroligt skönt. Fastän vi inte ska göra sådär jättemycket.

Annars då. Jag försöker träna upp min flipperspelsteknik, men det går sådär. Ett träningspass i veckan är ju inte tillräckligt. Någon annan träning är det inte tal om just nu, men jag tänkte börja aktivera mig rätt så snart.

Att existera under ordnade former

2009-06-22T16:36:00.004+02:00

Karate är inte för alla, och en stil som Kyokushin är förmodligen mer disciplinerad än de flesta andra stilar. Åtminstone är det så jag ser det; det kan förstås också vara att just min klubb håller extra hårt just på disciplin.

Hur som helst, så passar det inte alla. En del pallar inte kritik, andra tycker det blir för uppstyrt. Mig passar det utmärkt. Just disciplinen, samhörigheten, är mycket av charmen. När vi går in i dojon existerar vi alla under samma förutsättningar. Vi har likadan (nåja, nästan) gi. Bara bältesgrader skiljer oss åt, men samtidigt har vi alla varit genom samma saker.

När man kommer upp som nybörjare, eller kanske som orangebälte, så har alla andra också varit i den situationen. Det finns en ömsesidig respekt och den baseras på att alla (förutom de som upptäcker efter en termin att de inte riktigt gillar det) som är i dojon accepterar samma villkor för träning. Det är seriös träning, tuff träning, som kräver respekt. Respekt för sig själv, och inte minst för de man tränar med.

Den respekt som finns för de med högre grad finns delvis för att vi andra vet att de är seriösa. De har tränat länge, och de har tränat hårt.

Kan egentligen resonera hur länge som helst kring detta, men dessa stycken får räcka för nu.

Slut på terminen

2009-06-17T10:18:00.003+02:00

Vårterminen är slut för min del, nu är det sommar och semester och allt vad det heter. Okay, semestern får vänta nåra veckor till, men ni förstår vad jag menar.

Träningsmässigt ska jag försöka att hålla igång med ett och annat box and kick-pass, åtmistone så att man har kört nåra stycken. Sedan borde jag jogga lite också, så att jag inte blir helt försoffad.

Och snart är det midsommarafton. Hur sjukt är inte det? Tiden flyger.

Sommarläger, nej

2009-06-13T21:15:00.001+02:00

Denna helg är det sommarläger på klubben. I skrivande stund befinner jag mig dock många mil därifrån, jag är nämligen hemma i Skåne.

Tränade i torsdags, konditionsinriktat pass med viss kumite. Rätt så kul, och ett bra pass såhär i slutet av terminen. Jag tänker väl köra lite box/kick i sommar, för att hålla igång åtminstone. Får se hur mycket det blir.

Springsteen på Stadion och topplista

2009-06-05T09:09:00.003+02:00

Helt ickerelaterat till min karateträning så var jag på Stockholms Stadion igår kväll och såg Springsteen. Femte gången gillt, för min del. En bra konsert, om än ojämn. Vädret, som verkligen sög, var den största bidragande faktorn till missnöje. Och köerna för att komma in också, förresten.

Som alltid i samband med Springsteenkonserter kan man diskutera låtval hur länge som helst. Gårdagens konsert var egentligen ganska välbalanserad, med ett par undantag ("Seeds"? Nej tack). Så då tänkte jag, om jag fick komponera en egenhändig greatest hits/låtlista, hur skulle den se ut? Låt mig försöka.

This Hard Land
Thunder road
Sherry darling
Jackson cage
Johnny 99
Downbound train
Growin' up
Factory
Mansion on the hill
Lost in the flood
Darkness on the edge of town
Used cars
Racing in the street
Highway patrolman
Galveston bay
Youngstown
Cautious man
The price you pay
It's hard to be a saint in the city
Jungleland
Rosalita

Hmm, okay. Konserten skulle nog passa bäst inomhus, kanske akustiskt. Jag är ingen större anhängare av stadionkonserter, i vilket fall som helst.

Ingen barnlek att gradera

2009-06-02T10:02:00.003+02:00

Gradering igår. Mycket nerver, och mycket osäkerhet från min sida. Åtminstone inledningsvis; det blev lugnare när jag kommit igång och insåg att det kanske skulle gå vägen.

Fick kritik på min Moro ashi dachi. Tekniken, men framför allt i vändningarna: jag envisades med att vända "med fel ben" gång efter gång. Mycket irriterande, och ett orosmoment. Det vore ju enormt surt att misslyckas med sin gradering på grund av att man vänder med fel ben.

Hur som helst, så var det Moro ashi dachi som gav mig störst problem. Jag är inte så graciös. Man ska "glida" fram. Inte hoppa/skutta. Hmmm. Jag har lite problem med att se smidig ut, så jag är nöjd med att det ändå fungerade. Ushiro geri gick bättre än väntat och fightingen funkade helt okay, förutom att jag fick en okontrollerad spark rakt över vänster knä. Som tur är, så var inte hela min tyngd på benet. Konditionen var bättre än jag trott, även om jag flåsade ganska ordentligt mot slutet...

Glad att ha det gjort, nöjd med att ha klarat det. Och glad att mitt revben faktiskt verkar ha läkt precis som det ska, för jag fick flera slag på det, utan att det gick sönder igen, ha ha.

Gradering; en terrorbalans

2009-06-01T10:40:00.003+02:00

Att gradera är ett rätt speciellt fenomen. Shihan poängterar ofta (i samband med graderingarna) att man ska tänka på en gradering som ett träningspass. Man ska alltid ha full fokus även på "vanliga" träningspass, och en gradering är alltså bara ett väldigt intensivt träningspass.

Detta tänkande är förstås lovvärt. Och många klarar säkert av det; men jag har lite problem med graderingar - jag blir ganska nervös. Man vet att man kommer att granskas nogrannt, men samtidigt - om man tänker efter - så är det inte så stor skillnad, kanske. För gudarna vet at shihans granskande ögon når en även på ett vanligt träningspass.

Vad är jag nervös för denna gång? Främst min kondition, som jag vet är lite allmänt dålig. Sedan är det det här med ushiro geri (bakåt/snurrspark). Det är en teknik som jag hanterar bra i fighting, men har svårare för i kihon. Vi får se hur det går.

Konditionskampen

2009-05-28T08:33:00.002+02:00

Jag överlevde gårdagens katapass med nöd och näppe. Eftersom jag har sviterna av en förkylning i kroppen visste jag att konditionen skulle vara riktigt risig, men jag kunde ändå knappt föreställa mig hur trött jag skulle bli. Efter halva passet kände jag helt ärligt att jag var spyfärdig och pulsen skenade galet mycket. Visst, det var mer fokus än ett vanligt pass (eftersom detta också var ett s.k. "godkännande-pass" inför graderingen), men ändå.

Nu är jag mest bekymrad kring konditionen inför graderingen på måndag. Frågan är hur fasen jag bäst kan få upp konditionsnivån på fyra dagar. Förmodligen inte på något sätt alls. Men det blir väl att försöka ta något joggingpass i helgen...

Ett tecken från ovan?

2009-05-21T16:21:00.002+02:00

Som vanligt när det gäller onsdagar så var gårdagens pass både bra och lärorikt. Jag blev dock helt jäkla slut i kroppen och huvudet, och det var det flera andra som blev. Antar att det kan bli så när man ska ha in mycket information och försöka utföra saker med den största möjliga...skärpa.

Hur som helst så undrar jag om det var ett tecken från ovan kring graderingsfrågan när jag efter passet går för att hämta mitt medlemskort. Det finns inte där! Någon måste ha tagit det. Men vem? Är det kanske så att något mystiskt väsen bestämde sig för att mitt kort ska gå upp i atomer så att jag inte ska kunna gradera? Man vet aldrig...

Att kämpa mot glömskan

2009-05-20T09:40:00.001+02:00

Ska köra katapass ikväll, skönt. Två veckor sedan senaste passet så man får kämpa mot glömskan. Det är inte kul att stå där framme och glömma bort vad första rörelsen är, exempelvis. Fast jag tror jag har hygglig koll.

Det är skönt att ändå kunna köra lite träningspass. Tänkte köra två i nästa vecka också. Sedan är det gradering, men det är osäkert om det blir någon för mig. Visst, jag kommer upp i 25 pass som man ska. Men frågan är om teknikerna sitter tillräckligt, det är upp till Shihan att avgöra. Inte hela världen om det får bli i höst/vinter istället, även om det alltid är kul att försöka gradera.

Att få sparken

2009-05-13T08:44:00.003+02:00

Det finns rätt mycket godbitar på Youtube när det gäller kamsport av olika slag. Alltid underhållande att kunna surfa runt lite. Visserligen frustrerande när man är inne i perioder då man inte kan träna så mycket, men man tar väl vad man får.

En del riktigt snygga grejor.

Skönt katapass

2009-05-06T21:31:00.004+02:00

Åter i dojon ikväll, efter några veckors frånvaro. Kändes ändå förvånansvärt bra, och shihan bjöd på ett riktigt välbehövligt pass, där vi fick träna på många tekniker som just jag faktiskt velat träna.

Det var ushiro geris, det var kake dachi, det var moro ashi dachi, det var grundläggande kata; Tensho, Sanchin, Pinan san, yon, go samt Gekisai dai och Tsuki no kata. Riktigt bra, och ett skönt pass att få när man varit borta några veckor.

Kanske tränar även imorgon; men känner annars ändå att det är onsdagarnas katapass som jag kan försöka fokusera på resterande del av terminen. Har ju ännu inte helt gett upp tanken på att gradera: antalet pass kommer jag upp i, men sedan ska man ju bli godkänd för gradering också...

Att missa RM

2009-05-05T14:34:00.002+02:00

Jag önskar att jag hade kunnat kolla på RM i helgen. Det arrangerades av Keiko, och så vitt jag förstår var det ett bra arrangemang. Det blev också viss framgång för "min" klubb (Stockholms Kyokushin) i kumiten, och det är såklart kul! Annars verkar det som att Uppsala mönstrade typ halva Sverige och även totaldominerade herrarnas lättvikt, medan Jimmie Collin givetvis (eller hur) vann mellanvikten.

Sedan har jag funderat lite på det här med tameshiwari (knäcka plankor). Jag har faktiskt, under mina snart tre år, aldrig ens provat på det. Hm. Antar att det är fokus och träffyta som är det viktiga. Men hur svårt är det? Såg att den som knäckte flest i RM kom upp i 20 stycken. Inside info?

Kyokushin RM i helgen

2009-05-01T12:29:00.003+02:00

Imorgon är det RM nere i Göteborg, och det hade varit intressant att få åka ner och kolla; tror det är fyra stycken från klubben som är med och tävlar. Nu blir det förstås inte så, och det är lika bra det. Är man nybliven pappa så är man, och är man det så blir det dessutom ingen träning heller.

I ärlighetens namn, så får man ju säga att träning hamnar ganska långt ner på prioriteringslistan just nu. Långt mer, men ändå inte helt oviktigt, det vore rätt skönt att få in några pass till innan terminen tar slut, och sedan försöka komma igång igen i höst, något så när regelbundet.

Joggingen kom av sig, den också, av förklarliga skäl. Men den kommer att vara något lättare att återuppta, siktar kanske på nu i helgen.

Jag, en joggare

2009-04-16T09:57:00.001+02:00

Eftersom det inte kommer bli så hemskt mycket mer karateträning denna terminen (föräldraskap väntar!) så måste jag hitta alternativ till träning. Jag ska försöka bli en joggare.

Först måste jag dock konstatera en sak. Jag hatar att jogga.

Men, om man bortser från just det där hatet, så finns väl alla möjligheter. Mmm, eller hur? Den senaste veckan har jag joggat fyra gånger. Det låter ju otroligt sjukt ambitiöst, men jag vill gärna försäkra er som satte kaffet i fel strupe om att det varit mycket korta joggingrundor. Vi snackar inte Stockholm Maraton här, inte.

Fast någon stans ska man börja. Och tja, det känns helt okay och faktiskt ganska lovande. Jag hade kanske inte fullt så värdelös kondition som jag trodde?

Att få till en bra kokutsu dachi

2009-04-15T08:54:00.002+02:00

Det finns vissa saker man gjort många gånger. Kokutsu dachi är en av de sakerna. En grundställning som jag förmodligen tränat hundratals gånger.

Likväl är det en teknik som irriterar mig. Irriterar mig eftersom den är svår att driva till perfektion, svår att få bra nog. Bakre foten. Bakre foten. Vinkeln. Vinkeln! Bredden mellan fötterna, avståndet mellan fötterna. Åh, viktiga saker som blir rätt kanske hälften av gångerna jag provar. Eller möjligen fler. Men likväl så återkommer Shihan ständigt till kokutsu när han påpekar saker hos mig.

Hur som helst.
Att fokusera lite på kokutsu gör åtminstone att jag inte har så mycket ushiro geri-ångest för stunden. Alltid något!

Att vinkla en fot på rätt sätt

2009-04-07T15:21:00.005+02:00

Om jag någon gång skriver en roman, så ska titeln innehålla något med fötter och vinklar. Fötterna, vinklarna. Detta mysterie.

Innan jag började träna karate reflekterade jag mycket sällan över mina fötter. Ännu mindre över mina tår. Fötter och tår, det är ju saker som bara finns där. Och som fungerar, tja, lite som man vill att de ska. Eller hur?

Sedan jag började träna karate har jag förstås insett att det inte är så.

Problem ett: Fötter och tår beter sig inte alltid precis som man vill. Det är jäkligt viktigt att kunna bemästra sina fötter och tår. Låter det som ett banalt och meningslöst problem? Mmm, prova att träna karate. Teisoku, haisoku, chusoku, sokuto. You name it.

Problem två: Fötter är bra att ha. Särskilt när man ska promenera. Ett problem när man tränar sparring är att man ibland sparkar folk. Bland annat rakt framåt. Och då händer det, om man inte är snabb nog, att man sparkar rakt in i en armbåge eller ett knä.

Alltså. Ta inte dina fötter och tår för givet. Uppskatta dem. Träna dem. Bemästra sparkandets konst.

Nya synvinklar

2009-04-02T08:44:00.003+02:00

Jag var så oerhört nära att inte gå på gårdagens träningspass. Var på väg till dojon, men brottades med tankar om att faktiskt strunta i att gå. Det var ju katapass, och jag insåg för mig själv att jag faktiskt inte kom ihåg alla kator som jag borde.

Men. Jag gick dit, för jag kände ju ändå att det bara var en mental tröskel. Och väl där bjöds det på ett riktigt intressant katapass med sensei C. Passet gick, i grova drag, ut på att vi skulle bedöma varandra. Så mycket bedömande från min sida blev det nu inte, men däremot fick man en bra dialog med flera svartbälten när man själv gjorde sina kator. Bra tips, bra synpunkter - och dessutom feedback från personer man aldrig fått det från tidigare.

Ikväll tänkte jag prova på att köra fighting igen. Är väldigt sugen, och det brukar gå väldigt bra om man bara säger till folk att ta det lite lugnt med revbensslagen...

Mental kataträning

2009-03-27T08:09:00.003+01:00

Här skulle jag kunna skriva något om veckans alla träningspass. Men det gör jag inte. Av den enkla anledning att det inte blivit några! Det är fortfarande kroppen som sätter käppar i hjulen, jag vill försöka låta min revbensskada läka så mycket som möjligt och inte riskera att den slås upp direkt igen.

Däremot har jag tränat mental kataträning. Det räknas väl? Jag tror att min hjärna bearbetar mycket kator eftersom jag hade ett ganska tufft katapass förra onsdagen, där shihan var på mig hela tiden.

Inför det passet hade jag en taktik. Att när det var gulbältenas tur att köra kata, skulle jag snabbt positionera mig längst fram i dojon - och genom detta signalera trygghet, säkerhet, ambition. Undvika hårdare granskning.

Det gick ju sådär, va.

Hur som helst, så hoppas jag att nästa vecka kan bli bättre träningsmässigt. Jag har febrilt börjat inse att det finns rätt mycket som måste fixas om det ens ska bli aktuellt med gradering efter denna terminen. Om jag ens kommer upp i tillräckligt antal träningspass.

Shokai Cup 2009

2009-03-23T08:49:00.006+01:00

I helgen var det så dags för Shokai cup i Stockholms Kyokushins dojo. Som vanligt en sevärd turnering, där kvalitén på teknikerna visserligen varierar, men där inställningen hos de tävlande alltid är kul att se.

Skillnaden mellan viktklasserna var som vanligt påtaglig. Där lätt- och mellanvikt har betydligt större fokus på teknik - visserligen med hårda tekniker - har tungvikten i stort sett uteslutande fokus på kraft och nedbrytning. Det är stenhårda lowkicks på låren och hårda slag mot kroppen som gäller; inte mycket annat. Underhållningsvärdet? Högt i alla klasser, enligt mig.

Mina förhandstips då? Karin vann damernas tungvikt och imponerade med sina hiza geris. Ryktet sade att hon inte var helt nöjd trots segern, men det var ändå ett kvitto på hur duktig hon är. Kristoffer slog sig (bokstavligt talat!) till final i tungvikten, där han föll efter en hiza geri i solar plexus från en oerhört fokuserad och tuff Joakim från Banzai; här var jag imponerad. Jag vet nämligen hur tufft det är att gå mot Kristoffer... I mellanvikten gjorde Stefan sitt jobb, men med färre hälsparkar än väntat! Herrarnas mellanvikt var dock jämn, mycket jämn.

Lättvikten för herrar vanns av Aldo, som gjorde ett par riktigt bra matcher - och efter en väldigt jämn final mot min förhandsfavorit, Fredrik från Banzai. Damernas lättvikt var även den underhållande, med idel tuffa fighters!

Min specialutmärkelse för hårdast lowkicks går till Thomas från Örebro. Det var så att jag fick ont i mina lår, där jag stod och tittade...

Inför Shokai Cup

2009-03-17T09:49:00.007+01:00

På lördag är det dags för Shokai cup i Stockholms Kyokushins dojo. En tävling för de som inte tävlat/placerat sig på högre nivå, som i RM eller Knockdowntävlingar.

Jag har varit på plats de senaste två åren och tittat på tävlingen och tycker alltid det är både underhållande och lärorikt, och att det ger en bra inblick i fightingen inom Kyokushin. Det är också alltid ganska uppenbara skillnader i de olika viktklasserna; lättvikt och mellanvikt har mycket mer teknikfokus än tungvikt, och det är något man känner igen även från andra kampsporter.

Jag är lite osäker på vilka som ska delta i år. Men jag blir inte överraskad om exempelvis tungviktsfinalen för herrar i år går mellan samma killar som ifjol. Och så hoppas jag att det blir ett par damklasser också. I så fall håller jag K som favorit. K, med sin rutin från den ryska tundran...

Dojon är trång, men det får plats en del åskådare, så nyfikna borde absolut ta sig dit. På http://www.stockholmskarate.com/ finns lite mer information.

Svullet revben, någon?

2009-03-12T20:49:00.004+01:00

Jag är otroligt frustrerad. Har flera gånger det senaste halvåret haft problem med ett revben på vänstra sidan, efter att det slogs upp under hösten. Då tvingades jag vila från fightingen i fyra veckor (men kunde efter två veckor köra teknik, som tur är!). Skadan gick upp lite lätt på första fightingpasset inför denna terminen, och i torsdags förra veckan var det dags igen. Ett hårt krokslag på precis samma ställe.

Först trodde jag inte det skulle vara så illa. Men nu har det gått en vecka och idag har jag fått en stor och svullen knöl på revbenet. Kan vara allmän svullnad. Kan vara att det är brutet på riktigt, kan vara en muskel som blivit rejält skadad och därför är inflammerad. Men skönt är det inte, utan dagen har präglats av en mycket obekväm revbensvärk. Fighting är förstås bara att glömma. Men kanske kan teknikpass ändå funka. Det ÄR ju tekniken jag behöver mest denna termin, eftersom jag lagt ner alla tankar på tävling.

Men, det frustrerar mig ändå enormt. Och givetvis funderar man på om det kanske är läge att hitta något fredligare att göra här i livet...knyppling? Schack? Fallskärmshoppning? Jaja. Någon idé att gå till läkaren är det iaf inte, det görs ju inget åt revben ändå.

Är det månne någon läsare här som haft liknande problem, och som kan komma med några visa ord? Vad låter det som? Vad fasen ska man göra? Vad är meningen med livet? Och liknande...

Monster bash...

2009-03-09T12:58:00.003+01:00

...är mitt favoritflipperspel för närvarande. Och mina framsteg i flipperspelandet går ungefär som mina framsteg inom karaten just nu. Det vill säga, sådär.

Denna vecka lär inte slå några rekord i träningsfrekvens. Med lite flyt får jag in ett pass, och då lär det bli onsdagens teknik och katapass.

Det är tur att vårterminen är lång. Man har många veckor på sig att träna. Många veckor för att nöta kata och teknik. Det återstår väl att se om man hinner lära sig tillräckligt mycket (och bra) för att kunna gradera. Men målet är åtminstone det, sedan får vi se. Det finns ju lite annat här i livet som kommer att kräva och få sin väl förtjänade uppmärksamhet också.

Stillastående.

2009-03-06T09:15:00.003+01:00

Gårdagens fightingpass faller inom kategorin "Pass man helst bara glömmer". Jag står stilla och jag orkar inte så mycket. Det känns inte kul.

Ibland när jag tänker bakåt, eller läser igenom mina gamla inlägg, så ser jag att jag klagar ganska mycket på min dåliga kondition, min frustration och lite småskavanker. Det är väldigt lätt att ställa sig frågan om varför jag då håller på med vad jag gör? Idag har jag inget svar, men jag tror att det är för att jag tycker det är kul, normalt sett.

Denna terminen är den första då jag känner att motivationspendeln mellan kata och kumite har svängt för mig. Jag har alltid tyckt kumite varit så otroligt mycket roligare. Nu känner jag tvärtom; kata är roligare och kumite förknippas mer med jobbighet. Visst, passen är roliga - men min utveckling har inte varit det jag önskat.

Nå, nog om det för idag.

Tävla?

2009-03-04T09:41:00.002+01:00

En träningskompis, K, frågade mig igår om jag var sugen på att tävla i Shokai Cup. Svaret kom ganska snabbt och var negativt. Fast, det är ju en sanning med modifikation.

Jag skulle gärna ha tävlat, men det finns ett par OM, som inte klickar. Om jag skulle varit med och tävla så skulle jag vilja känna att min kondition är i bra trim. Det är den inte, och jag har dessutom haft för mycket förkylningar och annat som kvaddat den. Och om jag skulle varit med och tävla så skulle jag också vilja känna att jag hade mer "att ge" mot motståndarna.

Eftersom min viktklass är tungvikt så vet jag vilka från klubben som skulle kunna bli motståndare. Och jag vill gärna känna att jag skulle kunna matcha dem åtminstone litegrann; det känner jag inte just nu. Vi har bra tungviktare på vår klubb; K och A möttes i finalen ifjol och att kunna matcha dem skulle innebära att man förmodligen stod sig ganska bra i konkurrensen.

Nu är det ju, som K sade igår, att man inte vet vilken nivå man själv ligger på förrän man själv provat att tävla. Och det är ju rätt. Men timingen är inte bra nu, för man gör inte direkt sig själv rättvisa med dålig kondition.

Tränade i varje fall igår, ett bra pass med Sensei A, som vanligt med fokus på kihon. Ikväll är det kata och imorgon är det kumite. Hoppas på en bra träningsvecka.

Irriterande förkylningstider

2009-02-25T10:00:00.002+01:00

Det är verkligen förkylningstider nu. På jobbet, exempelvis, snörvlas det lite här och där. Själv har jag känt mig mer eller mindre förkyld nu i ett par veckor. Torsdagens konditionsdebacle var delvis på grund av att man tränar med förkylning i kroppen; det är inte bra.

Men det är svårt, det här med att INTE träna. Känslan är att man vill träna så många pass som möjligt, och man kan lätt lockas att tycka att "en förkylning är väl ingenting, det är bara att köra på". Men samtidigt är det ju inte det, det är förstår varken skönt eller bra att träna när man inte är frisk. Det är en avvägningsfråga.

Just idag är en svår avvägning. Det är ju onsdag, och onsdag innebär katapass. Åh, jag känner mer eller mindre ett tvång att gå just på onsdagarna, för jag vill inte missa något. Samtidigt känner jag mig inte i topptrim. Vad ska man göra. Suck.

Tunneltorsdag

2009-02-20T17:06:00.003+01:00

Torsdagens kumitepass började bra. Grymt kul övningar, bland annat sparring på ett ben (jobbigare än man tror) och sittande boxning (också ganska jobbigt, men jäkligt kul). Allt var frid och fröjd, och jag kände mig förhållandevis fräsch.

Men när sparringen började hände något. Ganska omgående kände jag krafterna tryta, och efter 4-5 ronder var jag helt färdig. Tunnelseendet satte in, krafterna var i stort sett uttömda. Första en tanke: "Ta det lugnt denna ronden, du kommer vara piggare nästa rond". Därefter en insikt: "Jag är verkligen inte ett dugg piggare denna ronden. Men nästa...". Slutligen ett uppgivet konstaterande: "Hm. Jag tror det är kört". Ungefär samtidigt smäller den snabbe R in en mawashi geri chudan som jag inte ens ser komma. Liksom lite som en skön avslutning på passet.

Nu är jag allt annat än ett konditionsfreak, men gårdagens fysiska debacle kan förmodligen tillskrivas den förkylning och feberattack jag genomled i helgen. Åtminstone så känns det bra att i efterhand kunna skylla på det. För det var väl inget annat...?

Kata-strof?

2009-02-19T08:51:00.005+01:00

"Okay. Nu har vi gått igenom den, så nu försöker vi. Häng med så länge ni kan."

Shihans ord ekar i min skalle, men det enda jag kan tänka är "Hm. Vad var nu första rörelsen?". Jag känner en krampaktig frustration gripa tag om mitt sinne, eftersom jag verkligen vill visa att jag kan lära mig något, att jag faktiskt minns något. Men sedan sätter katan igång.

Det var första gången jag körde Saiha och Yantsu igår. Och, jag får väl säga det direkt, jag gjorde inte succé. Mitt minne fungerade inte som det skulle, min koordination var som vanligt tveksam, och jag kände en inre mental stress. Inte bra. Inte ett recept för framgång.

Men, det kan man verkligen säga om den avancerade katagruppen; att även om man känner sig som en nybörjare igen (vilket man ju på sätt och vis är) så lär man sig jäkligt mycket. Jag oroar mig bara över att min hjärna verkligen kan lagra all information.

Tensho x 5

2009-02-16T13:09:00.003+01:00

Eftersom jag är sjuk har jag roat mig med att försöka träna lite kata. Framför allt mentalt, ha ha (det är mindre ansträngande då). Men jag har även tittat på Tensho kata ungefär fem (okay, tio) gånger på youtube. Ah, vilken källa till kunskap.

Frustrerande att inte vara riktigt kry; inte våga träna eftersom man inte vill bli RIKTIGT sjuk. Och med riktigt menar jag förstås "Hej, jag är däckad. Vad kul vi ska ha det idag!".

Men om inget annat, så hoppas jag vara kry till på onsdag, för då vankas det ju katapass. Eftersom jag har målet att kunna gradera i sommar, så vill jag inte missa något av onsdagarnas katapass. Det kommer att bli en lite sönderryckt termin för mig.

Nyttig kataträning

2009-02-12T08:53:00.004+01:00

Idag: Sjuk.

Men igår. Igår var det riktigt bra träning under katapasset. Shihan bröt ner ett gäng kator (Pinan ni, san, yon, go) och vi övade på olika moment ur dem. Grymt nyttigt för en som jag; när man bryter ner katorna på detta viset och nöter in delmomenten så sätter de sig i bakhuvudet betydligt bättre. Man får förklaringar, kommentarer och instruktioner på ett lite annat sätt. Uppskattat.

Dessutom körde vi Tsuki no kata, Gekisai dai och Sanchin. Jag är glad att jag tränat på samtliga, så jag kunde hänga med ganska bra. När man har ett bra träningspass blir man sjukt sugen på att träna direkt igen, men tyvärr blir det ingen träning för mig ikväll. Suck.

Min vän säcken

2009-02-09T10:30:00.002+01:00

I helgen körde jag ett säckpass. En timmes mer eller mindre oavbrutet hamrande och sparkande på säckar. Det var, förklarligt nog, inte det roligaste jag gjort. Men känslan efteråt är alltid lika skön, det känns i hela kroppen att man gjort något bra.

Jag hade tänkt få in en bra träningsvecka denna veckan, men tidsschemat ser ut att sätta stopp för det, det får bli två pass. Men, som det gamla djungelordspråket säger: Bättre två pass i veckan än inget pass. Hmmm.

Tsuki no kata

2009-02-04T09:40:00.004+01:00

Ikväll är det kataträning, och man kommer som vanligt att känna sig allmänt okoordinerad. Onsdagspassen, i den höggraderade gruppen, innebär kator som jag verkligen inte kan; och i många fall inte ens försökt mig på.

Det krävs mycket självstudier och träning på egen hand för att lära sig alla olika kator. Just nu håller jag på att nöta in Tsuki no kata, som jag upplever som en ganska snabb kata, inte allt för svår att lära sig rörelsemönstret i. Sedan är det en helt annan sak att få in teknikerna rätt.

Hur som helst upplever jag Youtube som ett stort stöd. Det finns jättebra katavideos där.

Fighting basics

2009-01-30T13:26:00.003+01:00

I början av varje termin, när de nya orangebältena flyttas upp, glider fokuseringen på torsdagarnas fightingpass in på fighting basics. Det vill säga de verkligt grundläggande aspekterna av kyokushin kumite. Blockeringar, lowkicks, raka slag, shita tsukis, osv.

För mig, som inte tränat mer än några år, är detta välkomna pass eftersom man återknyter till det som är just grundläggande; jag behöver fortfarande dessa delar eftersom jag inte hållt på länge nog för att allting ska sitta som ett rinnande vatten.

För brunbälten och över kan jag tänka mig att känslan är lite annorlunda. Been there, done that, eller något i den stilen.

Det är förresten alltid kul med första passet då nya orangebälten får vara med och köra sparring. Det är som när man släpper ut kalvar på grönbete; fast kanske inte lika koordinerat och harmoniskt. Jag minns känslan själv, det var inte så många terminer sedan. Ah. Vad trött man blev.

Konditionsträning

2009-01-27T13:35:00.003+01:00

Är något jag verkligen är i behov av.

Om det är något man har användning av när man kör sparring (utöver teknisk kompetens och rutin, förstås) så är det kondition. För när du går 2-minutersmatcher, kanske 7-8 stycken i följd, är det oundvikligt att flåset tar stryk. För varje slag, varje spark, du absorberar, sänks energinivåerna betydligt. Det påminner faktiskt om ett TV-spel: man skulle kunna se en stapel ovanför sitt huvud, som ständigt minskar. Till slut är den, förstås, nere på noll.

Visst, man skulle lätt kunna säga: "Men, det är väl bara att inte ta emot så mycket stryk, så löser det sig", men riktigt så enkelt är det ju inte. Man kommer aldrig (nå, på rimlig nivå) att komma ifrån att ta smällar. Men dessutom, så kräver det ju även kondition att ligga på och vara offensiv.

Min kondition är inte den bästa. Jag har alltid haft svårt för just konditionsträning. Varför? Det är ju så förbannat tråkigt! Jag har inte den envishet som krävs, antar jag. En bra sak vore att börja träna box & kick. Dels är det roligare än att exempelvis löpträna. Men sedan är det också bra just för fightingflåset. Nåja. Sagt och gjort?

En typisk måndag

2009-01-20T13:47:00.002+01:00

På min klubb är det fighting på måndagkvällar. Dessa pass är för "avancerade" utövare, eller åtminstone utövare med 8 kyu eller högre. Jämfört med de vanliga fightingpassen är nivån givetvis betydligt högre. Tempot högre. Motståndet tuffare. Fysövningarna lite, lite tuffare.

Som lägre graderad är man i ständigt underläge under dessa pass. I stort sett alla man sparras mot har tränat karate i flera eller många år längre än dig själv. Och det är delvis här charmen ligger; det finns otroligt mycket kunskap att ta åt sig. Många tips, tricks och åsikter man kan lyssna på. Så, även om man känner sig oerhört dålig, så utvecklas man väldigt mycket.

Igår var en typisk måndag. Shihan tyckte att det var ett ganska lugnt pass, medan min kropp sade något helt annat. Min kondition - den är obefintlig - tog slut snabbt. Det är början av terminen och man är inte riktigt igång ännu. Spänner sig lite.

Det känns med andra ord i kroppen idag. Men det är grymt skönt. Fyra pass hittills. En helt okay start.

Ny termin

2009-01-14T13:44:00.003+01:00

Nya tag, ny termin.
I lördags smygstartade terminen med ett fightingpass, vi blev 9 stycken på passet. Kändes skönt att få igång kroppen lite, även om det var som det brukar när man inte varit igång på några veckor - man vill lite för mycket.

Igår körde jag första teknikpasset och ikväll blir det ytterligare ett för att imorgon avrunda veckan med ännu lite fighting. Det är viktigt att få en bra start på terminen.

Det finns många punkter att fokusera på nu, det har jag nämnt tidigare. Vårterminen är väldigt lång, så man hinner träna ganska mycket. Så här i början handlar det mest om att komma igång igen. Men redan ikväll räknar jag med en hel del svår teknikträning.

Terminen är avslutad

2008-12-18T09:46:00.002+01:00

Så var då terminen avslutad. Jag medverkade inte på gårdagens avslutande box and kick pass, eftersom jag har sådan sjuk träningsvärk sedan i måndags. Måndagen bjöd på fysträning, med mycket brottningsinslag. Grymt kul. Grymt jobbigt. A, som var min "träningspartner", har verkligen en vilja av stål. Sådant är svårslaget.

Igår var det avslutningsfika, och det är alltid trevligt att umgås lite mer avslappnat med sina träningskompisar. Nu ser jag fram emot nästa termin. Men först, uppehåll.

Min karateträning

2008-12-10T10:01:00.003+01:00

Jag ser redan nu flera viktiga punkter att fokusera på under våren som skall komma (notera, jag tänker redan framåt förbi jul och nyår, bra va?). Det finns otroligt mycket att utveckla, men vissa saker är mer påtagliga än andra.

Jag vet att jag måste nöta Sanchin kata. Jag vet att jag måste nöta Ushiro geri grundteknik. Jag vet att jag inte tränat Gekisai dai och Pinan sono Go tillräckligt många gånger. Dessutom måste jag få mer tryck i mina kansetsu geris. Jag har mycket svårare för kansetsu geri än för yoko geri, exempelvis.

Så, det finns massor att göra.

Gradering och hjärnstillestånd

2008-12-09T08:49:00.002+01:00

Pinan sono Ni.
En kata som den senaste veckan (eller två) gett mig kraftig ångest, eftersom jag trott att jag haft bra koll på den. Men det är skillnad på "koll" och "graderings-koll", inser jag. Sempai M har varit på mig mycket; dra tillbaka sparkarna, gör STORA shuto mawashi ukes, gör svepet rätt, osv.

Det har med andra ord varit mycket i min skalle.

Så, igår, gradering. Katadags.
Första rörelsen. Kokutsu dachi. Jag gör ingen kokutsu dachi. Fråga mig inte varför. Och om jag trott att Shihan inte skulle märka det, så...glöm det. Han högg direkt, och jag kände att min hjärna frös till is. Jag kan ju inte misslyckas på en teknik som jag normalt sett har full koll på. Eller? Jag kände hur blickarna drogs till mig, och hur min stressnivå höll på att gå igenom taket. Det var bara för alla att börja om igen. Och jag visste att det var jag som skulle bli mest granskad.

Hur som helst. Effekten av en tidig tillsägelse var denna gång bra. Vi fick göra om katan. Jag tog mig i kragen, och gav 120%. Det fungerade. Eller så var shihan bara på gott humör.